Efter gårdagens sega förlust mot Uppsala hade vi alla försökt ge oss själva en god natts sömn. Hur bra det egentligen gick, är oklart. Fast oavsett möttes vi nästa söndagseftermiddag i Thorildshallen för helgens andra match där Blackeberg Kälvesta stod som våra motståndare. 

Efter en fokuserad och bra uppvärmning samlades vi på bänken för att inleda matchen. Vi alla kände oss taggade och var väl bestämda med att vi idag skulle ta den här matchen. 

Trodde jag. Matchen började katastrofalt från Vibys sida. Vi tappade helt våra tjejer i försvar, vi lät Blacke ta enkla returer och passade även motståndarna istället för oss själva ett flertal gånger. Vart var de nio tjejerna som hade spelat så fantastiskt igår? 

I hela första och andra perioden hade jag ingen aning om vart de var. Trots time-out med både peptalk och riktiga rytningar från mitt håll fortsatte det katastrofala spelet. 

I halvtidsvilan satte vi oss ner allihopa och kände efter vad vi egentligen höll på med. Ingen ville fortsätta matchen såhär och alla i laget ville fortfarande vinna. Det var tydligt. 

I tredje perioden hände äntligen något. Vi vaknade upp ur vår dvala och började faktiskt spela basket. Äntligen började vi hålla våra tjejer, ställa upp i anfall och stoppa Blacke från att göra mål. Nu var vi med i matchen. 

Tyvärr alldeles för sent, Blacke hade redan hunnit en bra bit förbi oss och vi hann helt enkelt aldrig ikapp. Plus att vi, precis som igår inte riktigt hade samma ork i fjärde kvar som i tredje vilket stundtals ledde till enkla misstag. 

Blev alltså tillslut förlust med 22-32. Fast det viktiga att komma ihåg från denna match, är att vi faktiskt är kapabla att vakna. Tjejerna lyckades hosta upp sig till tredje och gjorde en riktigt bra andra halvlek. Den vetskapen, att tjejerna är kapabla till det är väldigt viktig för framtida matcher. I andra halvlek kämpade vi och slet precis som igår. Bland annat ledde detta till att två av våra spelare fick ta emot varsin ordentlig smäll under tredje som till viss del var jobbig att ta men samtidigt tecknade smällarna på att vi äntligen börjat hitta glöden vilket  inspirerade andra spelare i laget till att kämpa lika hårt. 

Så trots förlust är den andra halvan av denna match värd att minnas. Den första kan vi bara glömma, det som hände då ska aldrig hända Viby Basket F04 igen, aldrig.

Nu är det bara att bita ihop och fortsätta träna lika hårt. Om inte hårdare. För nu får vi inte ge upp, säsongen är lååång! 

/Amelie

Tweeta