Efter en veckas speluppehåll var det dags för match igen. Denna gång hemma i Sporthallen mot Uppsala Basket. Matchen skulle visa sig bli en tuff och jämn tillställning som fick hela publiken att hålla andan.
Viby började matchen riktigt bra. Alla var spelsugna, vilket resulterade i en effektiv och fantastisk första period. Vi sprang över planen som aldrig förr och slet efter varje boll. Uppsala hängde dock med hyfsat, plus att deras bollar också gick oftare i korgen. Detta resulterade i lika efter en period, 5-5.
I andra fortsatte vi jobba lika bra som i första och äntligen började vi få utdelning. Boll efter boll swishade genom nätet och vi alla kände den där härliga känslan varför vi egentligen håller på med det här överhuvudtaget. Träning efter träning, match efter match. Nu kände vi det. Kärleken till basket. Riktig schysst känsla, plus att Uppsala helt enkelt inte kunde hänga med längre. Vi vann alltså perioden med 9-6.
Efter halvtidsvilan var vi fortfarande taggade, detta skulle vi ta! Därför gick vi nu in med sammanbitna läppar och alla var redo mentalt. Vi fortsatte spela bra, med stundtals sämre sekvenser som vi snabbt löste. Till exempel vem vi höll i försvar, ett par gånger blev detta förvirrat men tjejerna började direkt snacka med varandra och löste problemet direkt. Trots att vi spelade riktigt bra basket, låg Uppsala hack i våra hälar, nu hade de nämligen vaknat och började också spela bättre basket. Fast vi hängde med in i sista sekunden och vann tillslut perioden med 8-7.
Sista perioden. Hela laget satt ner, svetten rann och andetagen var djupa. Nu gällde det, vinna eller förlora. Ansvaret låg på spelarnas axlar, oavsett hur mycket jag skrek kunde jag inte göra arbetet ute på planen, det är deras jobb.
Vi började helt ok, inte samma flyt som de två tidigare perioder, men vi hängde med de flesta minuterna. Sedan hände något, orken tog slut vilket resulterade i enkla misstag som ledde till ett antal simpla mål för Uppsala. Men, efter en time-out där vi mest andades presterade vi lite bättre igen och vi fortsatte kämpa. Ändå in i slutsekunderna och även efter att slutsignalen ljöd. Bokstavligt talat. När slutsignalen ljöd stod det nämligen 26-28 till Uppsala. De hade alltså vunnit sista perioden med 4-10. Iallafall, när slutsignalen ljöd foulade Uppsala en av våra tjejer i målrörelse och vi alla vet vad det innebär. Två straffkast.
Två straffkast som kunde leda matchen till förlängning, om vår spelare satte båda straffkasten. Pressen var alltså hög, men ändå såg vår spelare hyffsat lugn ut och njöt nog mest av all uppmärksamhet. Hallen var helt tyst, skulle hon sätta dem?
Nej, tyvärr inte. Första var inte ens nära, men det andra snurrade ring ut. Vi förlorade alltså matchen med två knappa poäng efter att ha vunnit två av fyra perioder varav en också var lika. Det var helt enkelt fjärde som ledde till förlusten. Där orkade vi inte alls på samma nivå som Uppsala gjorde. Annars var matchen riktigt bra.
Därav tror jag nu att alla spelare är väl medvetna om hur mycket kondis vi måste träna. Den är jättejätteviktig. Har vi inte den orkar vi inte varken springa eller tänka vilket leder till enkla misstag. Så nu fortsätter vi att jobba hårt och ser fram mot nästa helgs matcher. Första serievinsten kommer snart!
GO VIBY!
/Elin och Amelie
